LA thoughts...
Jag har tänkt så mycket på det här med LA efter min vän Rebbi skrev ett inlägg om det, och hur fel bild alla har om LA som bara sett det från den glamourösa sidan eller tror att alla lever som Hollywoodfruar. Det är så sjukt jävla fel att tro att vi lever så...Visst, det är fördelar med LA som inte finns i Sverige tex vädret (som gör en hel del ska vi inte sticka under stol med för mig med årstidsdepression deluxe), men det finns så mycket saker som många nog INTE tänker på...Här är det som många nog inte tänker på i tron om att vi är surrounded av kändisar, lyx, sol, jaa vad ni nu tror:
1. Jag är typ en miljard mil bort från min familj. Jag vet att det är självvalt, men det är INTE lätt att inte kunna lyfta telefonen när man vill (tex när bilen börjar ryka mitt på en 5-filig väg) och ringa och be om hjälp, kunna få en kram och massa kärlek när allt går åt helvete eller bara komma över på en fika och umgås. Såna där småsaker man bara tog för givet när man bodde hemma, men som betyder massor nu. Jag saknar min familj fruktansvärt mycket och man inser verkligen värdet av den när man bor här.
2. Vänner och mentaliteten här. I La La-land är alla din vän tills du vänder ryggen till, och det jag måste säga att jag insett under mina år här är att at the end of the day tänker alla verkligen bara på sig själva, även många av dem du trodde var dina "bättre" vänner. Alla kom hit för sin egen skull och för att lyckas, och jag som kommit från en väldigt trygg och loving bakgrund och tror gott om alla har fått näsan bränd både en och två gånger. Jag har många vänner här men mina allra bästa vet jag precis var jag har dem - hemma i Sverige.
Det som däremot gör LA till en väldigt attraktiv stad att bo i när det gäller karriär är att man slipper den svenska avundsjukan och missunnandet. Här är networking allt och jag har upplevt att folk gärna hjälper dig om de har de rätta kontakterna. Du kan komma så sjukt långt bara på att träffa någon som känner någon som känner...jaa ni fattar. Allt är networking.
Det är så roligt som Rebbi skrev bara att se alla nykomlingar. Min skola vimlar av nya svenskar som tycker att de äger stan för att de dansade på bordet bredvid Lauren Conrad förra Lördagen. Så naiva. Hollywood testar alla och äter upp många innifrån. Jag vet så många som mår dåligt här för all press och många som åkt hem med svansen mellan benen, eller helt enkelt för att de inte pallat trycket och saknat sin familj för mycket.
Den där drömmen...Hollywood....alla tänker genast glitter och glamour. Men det är bara stenhårt jobb som gäller om man ska lyckas här (och kunna stanna...).
Jag är så glad att jag kom hit som 23-åring, tror det är så fruktansvärt lätt att tappa fotfästet här...
1. Jag är typ en miljard mil bort från min familj. Jag vet att det är självvalt, men det är INTE lätt att inte kunna lyfta telefonen när man vill (tex när bilen börjar ryka mitt på en 5-filig väg) och ringa och be om hjälp, kunna få en kram och massa kärlek när allt går åt helvete eller bara komma över på en fika och umgås. Såna där småsaker man bara tog för givet när man bodde hemma, men som betyder massor nu. Jag saknar min familj fruktansvärt mycket och man inser verkligen värdet av den när man bor här.
2. Vänner och mentaliteten här. I La La-land är alla din vän tills du vänder ryggen till, och det jag måste säga att jag insett under mina år här är att at the end of the day tänker alla verkligen bara på sig själva, även många av dem du trodde var dina "bättre" vänner. Alla kom hit för sin egen skull och för att lyckas, och jag som kommit från en väldigt trygg och loving bakgrund och tror gott om alla har fått näsan bränd både en och två gånger. Jag har många vänner här men mina allra bästa vet jag precis var jag har dem - hemma i Sverige.
Det som däremot gör LA till en väldigt attraktiv stad att bo i när det gäller karriär är att man slipper den svenska avundsjukan och missunnandet. Här är networking allt och jag har upplevt att folk gärna hjälper dig om de har de rätta kontakterna. Du kan komma så sjukt långt bara på att träffa någon som känner någon som känner...jaa ni fattar. Allt är networking.
Det är så roligt som Rebbi skrev bara att se alla nykomlingar. Min skola vimlar av nya svenskar som tycker att de äger stan för att de dansade på bordet bredvid Lauren Conrad förra Lördagen. Så naiva. Hollywood testar alla och äter upp många innifrån. Jag vet så många som mår dåligt här för all press och många som åkt hem med svansen mellan benen, eller helt enkelt för att de inte pallat trycket och saknat sin familj för mycket.
Den där drömmen...Hollywood....alla tänker genast glitter och glamour. Men det är bara stenhårt jobb som gäller om man ska lyckas här (och kunna stanna...).
Jag är så glad att jag kom hit som 23-åring, tror det är så fruktansvärt lätt att tappa fotfästet här...
Kommentarer
Trackback
